Maria Dahlin: ”Erfarenhet som kunskapsform: en undersökning av samverkansintegrerad retorikutbildning”

  • Datum: –16.00
  • Plats: Engelska parken 6-0022
  • Arrangör: Litteraturvetenskapliga institutionen
  • Kontaktperson: Janne Lindqvist
  • Seminarium

Högre seminarium i retorik

Maria Dahlin, Södertörns högskola, Work in progress-presentation

Erfarenhet som kunskapsform: en undersökning av samverkansintegrerad retorikutbildning

Oavsett om våra utbildningar syftar till fortsatt akademisk karriär eller till ett yrke i andra delar av samhället, är en viktig strävan att våra studenter ska ha med sig förmåga till kritiskt tänkande och praktisk handlingsklokhet (fronesis), jämte kunskaper om och förmåga att tillämpa teorier och metoder som hör till huvudämnet. Med denna undersökning vill jag ta reda på vilka innehållsinslag i en utbildning som stöder studentens utveckling av dessa förmågor att tänka kritiskt och göra väl övervägda värderingar och bedömningar när de ställs inför olika problem. Om vi tar stöd av bell hooks ”engagerade pedagogik” ligger svaret i att studenten – och läraren – behöver få syn på den kunskap som kommer av erfarenheter:

The vital link between critical thinking and practical wisdom is the insistence on the interdependent nature of theory and fact coupled with the awareness that knowledge cannot be separated from experience. And ultimately there is the awareness that knowledge rooted in experience shapes what we value and as a consequence how we know what we know as well as how we use what we know. (bell hooks, 2010, s. 185)

Det finns givetvis flera sätt att relatera utbildningen till erfarenheter genom olika läraktiviteter och examinationsuppgifter. En form av kursdesign som grundar kunskapsutvecklingen i erfarenheter är så kallad samverkansintegrerad utbildning. I korthet innebär det att någon form av samverkan i en problemlösningsuppgift står i centrum för lärandet. Studenten lär sig genom, av och om interaktionen. I denna undersökning avses inte det traditionella grupparbetet som enda konstellation som en form av samverkan, utan interaktionen ska ske mellan studenten (eller studentgruppen) och en extern aktör.

Inom humaniora är det nog inte så vanligt med samverkansintegrerad utbildning och det finns inte heller så mycket forskning inom svensk kontext hur sådan högskolepedagogik kan utformas och vilka kunskaper (i vid mening) den har potential att utveckla. Det finns däremot en hel del undersökningar gjorda inom lärande för hållbar utveckling. Heather Burns (2016) undersöker lärande genom projektarbete (i grupp) inom ramen för en ledarskapskurs på masternivå och visar hur samverkansinslaget i kursen bidrar till att utveckla studenternas förmåga att hantera komplexa problem, genom att dra nytta av varandras erfarenheter och upplevelser. Hon understryker vikten av erfarenhetsbaserat lärande, de känslor som väcks därigenom och reflektionen över processen, för att studenten ska få syn på sin egen kunskapsutveckling. Liknande resultat och insikter har även undersökningar av så kallad service learning inom miljövård lett fram till (Kelly & Abel, 2012; Wynveen, Kyle & Tarrant, 2012). Gemensamt för dessa undersökningar är också förankring i teorier om transformativt lärande. Denna teori beskriver hur lärprocesser kan leda till att studenten får syn på (okritiskt) införlivade uppfattningar, värderingar och perspektiv och utmanar och omformar dem genom interaktion med omvärlden (Burns 2016). Centrala element för att främja transformativt lärande är: studentens erfarenheter, tillfälle till kritisk reflektion, dialog, holistiskt orienterad kunskapssyn, kontextmedvetenhet samt autentiska relationer (Mezirov 2009). Andra viktiga insikter från tidigare forskning om samverkansintegrerad och transformativ pedagogik är att den kräver beredskap att fånga upp oväntade och starka (känslomässiga) reaktioner från kursdeltagarna. Det diskuteras i ovan nämnda artiklar, men undersöks specifikt av Bailie & Adamson (2016).

Samtliga refererade undersökningar ger perspektiv på min övergripande fråga om hur samverkansintegrerad kursdesign kan bidra till studentens fronesis. Den fråga de inte besvarar är hur dialogerna mellan olika aktörer och deras medförda erfarenheter, kunskaper, värderingar och känslor kan förstås retoriskt och därmed hur studenter kan förberedas inför sådana kunskapsgenererande möten som samverkansintegrerad pedagogik erbjuder. Det är denna fråga jag börjat söka svar på.

Litteratur

bell hooks, 2010. Teaching Critical Thinking: Practical Wisdom. New York and London: Routledge.

Burns, Heather L. (2016). “Learning sustainability leadership: An action research study of a graduate leadership course”. International Journal for the Scholarship of Teching and Learning, Vol 10: No 2, Article 8.

Bailie, John W. & Adamson, Craig W. (2016). “Transformative Graduate Education Thorugh the Use of Restorative Practices”. New Directions for Teaching and Learning, no. 147, Fall 2016, s. 75-86.

Kelly, Jennifer Rebecca & Abel, Troy D. (2012). “Fostering Ecological Citizenship: The Case of Environmental Service-Learning in Costa Rica”. International Journal for the Scholarship of Teaching and Learning, vo. 6: 2, article 16.

Taylor, Edward W. (2009). “Fostering Transformative Learning” I: Mezirov, Jack, Taylor, Edward W., and Associates. Transformative Learning in Practice: Insights from Community, Workplace, and Higher Education. San Francisco: Jossey-Bass.

Wynveen, Christopher J., Kyle, Gerard T. & Tarrant, Michael A. (2012). “Study Abroad Experiences and Global Citizenship: Fostering Proenvironmental Behaviour”. Journal of Studies in International Education, 16 (4), s. 334-352.

 

Postseminarium på lokal

 

Ordförande: Janne Lindqvist